De hade ätit nyårsmiddag och haft hemmafest när de bestämde sig att åka in till Larmtorget till tolvslaget. Men redan när Julia, 17 år klev av bussen på Kalmar central kände hon att stämningen i stan var annorlunda än tidigare år:
– Så fort vi hoppat av bussen var det killar som började busvissla efter en, och de började närma sig, det kändes obehagligt. Vi gick in till Larmtorget, och direkt när vi kom dit blev vi attackerade, berättar hon.
De 45 minuterna som sedan följer på torget minns hon väl. Hon har fått återberätta händelseförloppet för polisen både en och två gånger.
Först stod de med några killkompisar, men när kompisarna gick i väg för att träffa några andra så började olika grupperingar av okända killar komma fram. Julia beskriver männen som mellan 25 och 40 år, mörkklädda i dunjackor och icke-svensktalande.
Tjejgänget på fem personer splittrades när de skulle hitta andra kompisar på torget – och plötsligt hamnade Julia själv.
– Det kom fram tre killar till mig. De började ta på mig. Jag sa ”nej vad håller du på med?” men de förstod varken svenska eller engelska så bra. När jag sa ”No” förstod de, men då blev de liksom bara mer aggressiva och frågade “what have I done?”, säger hon.
Killarna tog henne på brösten och rumpan, och hon slet sig fri och sprang därifrån. En kort stund senare, när hon hade hittat några kompisar på det överfulla Larmtorget kände hon en hand mellan sina ben:
– Jag blir bara helt stel och tänker ”Gud, vad är det som händer?”. Då ville jag verkligen därifrån, säger Julia.
Bara några meter bort, vid fontänen på Larmtorget, stod kompisen Sanna, också hon 17 år. I den stora folkmassan hade hon också hamnat själv. Hon berättar om att olika män kom fram och pussade henne efter tolvslaget:
– Först var det en gubbe som kom och kysste mig på kinden. Jag backade undan. Han måste ha varit femtio år, han var gammal, säger hon.
Tjejerna beskriver ett tillstånd av kaos på torget. Männen som attackerade såg likadana ut, det gick inte att urskilja några drag i tumultet, och det var folk överallt. De kunde inte se om andra tjejer också attackerades, man fokuserade bara på att själv ta sig därifrån, säger Sanna:
– Jag började gråta, jag tyckte det var så jobbigt. Jag kände mig kränkt och övervakad hela tiden. Man fick en panikkänsla.
Efter 45 minuter på torget kände de sig tvingade att fly och tog bussen hem med några killkompisar.
I början förstod man inte vad som hänt, säger Julia. Det var först efteråt hon förstod vad hon varit med om. Så fort tjejerna kom hem ringde de polisen, men de hade inte tänkt göra en anmälan:
– Jag såg inte en enda polis på hela Larmtorget. Det var därför jag ringde först. Jag ville tipsa dem och säga att jag anser att borde finnas fler poliser och väktare ute när det är så här mycket folk ute på nyår, säger Julia.
Julia och Sanna blev de första som anmälde vad de blivit utsatta för på Larmtorget, efter att ha blivit övertalade av polisen. De tror att många unga drar sig för att anmäla sexuella ofredanden, eftersom man inte tror det leder någon vart.
Men efter att ha hört om mass-ofredandena på nyår i Köln började de övertala andra kompisar som drabbats att också anmäla. Sedan dess har 16 andra tjejer hört av sig till Polisen.
– När det blir fler anmälningar, då är det klart att polisen reagerar. Jag tror personligen inte att de gjort särskilt mycket om det bara var vi som hade anmält. Det hann gå 4-5 dagar utan att något hände, fastän de skrev om det i tidningarna, säger Sanna.
Hur känns det i dag?
– Jag vågar inte gå ut själv på kvällarna. Jag brukar springa på kvällarna men det vågar jag inte göra längre. Jag är lite rädd att gå på stan själv också. Det spelar ingen roll om det är dagsljus. Det är först efteråt man inser vad som verkligen hände på nyårsafton och hur det kunde gått om vi inte gått därifrån eller om vi inte var med våra killkompisar just då, säger Julia.
Fotnot: Julia och Sanna heter egentligen något annat.