Det var för över 18 år sedan som 44-åriga Camilla Gisslow från Malmö fick en aha-upplevelse. En av hennes tvillingdöttrar var en kille. Något som skulle förändra hennes liv.
– Han var fyra och ett halvt år när han han berättade det. Och då började vår resa. Jag hade hört talas om vuxna som var födda i fel kropp, men inte barn. Det här var i slutet av 1990-talet och det fanns inte speciell mycket information att hitta. Nätet var inte som det är i dag, det fanns inget Google, Youtube, eller Facebook. Det har förändrats mycket sedan dess, säger Camilla Gisslow.
Hon fortsatte att leta efter information, läste om transkvinnor, men hittade inget om män. Men hon såg en röd tråd, när hon läste att transkvinnor hade vetat om sin könsmedvetenheten sedan de varit barn.
– De flesta blir det när de är mellan tre-åtta år, men de finns de som redan blir det vid två års ålder.
Sonen är 21 år i dag och bor tillsammans med sin flickvän och två katter. Men uppväxten, framför allt på dagis, förskola och början av grundskolan blev tuff, väldigt tuff. Det var först i högstadiet, som lärarna och pedagogerna började att möta honom med respekt.
– Han blev mobbad och misshandlad flera gånger under uppväxten, men han stod upp för sig själv varje gång. När jag såg filmen “Boys don’t cry”, som handlar om en kille, född tjej, som blev misshandlad och mördad var jag rädd att det skulle bli min sons livsöde också, säger Camilla.
Hur var den här perioden för dig?
– Jag var ensamstående och ung mamma. Det fanns hela tiden folk som tyckte och tänkte, men det gällde att vara stark. I dag är jag så otroligt tacksam att jag fick bli mamma till min son. Jag var en bra människa då, men jag känner mig mycket rikare på kunskap nu.
I dag är Camilla ute och föreläser om hennes och sonens resa. Under onsdagskvällen föreläste hon på Stadsbiblioteket i Kalmar. Och hon berättar att det är många som kontaktar henne efter föreläsningarna.
– Varenda gång jag har varit med i media eller föreläst är det minst fem personer, föräldrar eller transpersoner som vill ha kontakt och hjälp.
Generellt, hur reagerar föräldrarna på att de har transsexuella barn?
– I dessa tider reagerar de flesta föräldrarna på samma sätt som jag gjorde när mitt barn sa att hon var en pojke. Gud, det var inget jag förväntade mig att höra av ett litet barn. Det fysiska könet och det mentala har inget med varandra att göra. Biologiskt kan du vara pojke eller tjej, men din könsmedvetenhet kan vara tvärtom. Förr tror jag inte att det var så många föräldrar som reagerade så bra på det. Vi börjar att leva i ett mer öppet samhälle. Men det kommer att ta tid.
Varför är detta ett svårt ämne för föräldrar?
– Det handlar om kultur och tradition. När du föder ditt barn är det första du får se och veta är om det är en pojke eller tjej. Omedvetet bildar sig då föräldern en framtid med barnet. Stereotypa bilder som att en kille spelar fotboll eller hockey, eller en tjej som man ska shoppa med. Och när bilden och förväntningarna på barnen vänds och upp ned, kan det vara svårhanterligt för föräldrarna. Man måste få tillåtelse att sörja under en tid.
Camilla Gisslow ser ljust på framtiden för acceptansen av transexuella människor. Hon blev nyligen kontaktad av en mamma, som berättade att hennes son, som föddes som tjej, blev könsmedveten redan som tvåring. När barnet var fem år hade familjen samtal med förskolan.
– Då anordnade dagiset en ny födelse- och namnsdagsfest för pojken. När de andra barnen fick höra det sa de “Det visste vi väl”. Barnen är alltid öppna och tar efter oss vuxna. Jag ser en förändring nu när nya generationer kommer. Det finns mer kunskap och öppenhet nu.
Hon berättar även att hon hört statistik från andra som föreläser kring transfrågor, som påtalar att var fjärde person identifierar sig som trans av något slag.
– En dag kommer folk bli förvånade över hur många barn som födds som trans. Det är en transrevolution som pågår, som går snabbare än vad gayrörelsen växte på 1970-talet. Men samtidigt är det gayrörelsen som har öppnat upp för transvärlden. Den växer lavinartat och det är viktigt att skolan, kommunen, BUP (Barn- och ungdomspsykiatri), psykologer och transvården är med på noterna. För snart står det transpersoner och bankar på dörrarna och det gäller att veta hur man ska hantera transvärlden och att man har tillräcklig bra kunskap.
Vilket budskap vill du framföra?
– Älska barnen precis som de är och var inte rädda för det vi inte förstår. Det går alltid att hitta kunskap.
När Camillas son var 14 år frågade hon om han verkligen visste att han var kille redan som 4,5 år gammal.
– Jag fick svaret: “Nej, det var då jag förstod att ingen fattade att jag var kille. Alla trodde att jag var en tjej. Men jag visste hela tiden att jag var en kille”.