Det var dagen efter sin 26-årsdag som Denise Larsson började må dåligt. Hon, hennes sambo Martin och deras vänner hade under dagen varit ute på en båtutflykt i Thailand och det var när hon väntade på hotellrummet innan de skulle ut för att dricka några drinkar som hon plötsligt började må illa och blev fruktansvärt yr.
– Jag hade precis skrivit till min mamma om hur bra livet var och i nästa stund kan jag knappt resa mig ur sängen. Jag var helt utslagen och mådde illa, till och med när jag låg ner. Min kille fick bära mig till toaletten för att mina ben inte bar mig, berättar Denise.
Denises första tanke är att hon åkt på en matförgiftning men eftersom hon och de andra i sällskapet ätit exakt samma saker så kändes det inte så troligt. När hon mådde lika illa på morgonen, åtta timmar efter de första symptomen dykt upp, började det bli aktuellt att uppsöka sjukhuset.
– Tanken var att vi skulle åka till Bangkok under dagen och vi funderade på om jag skulle åka till sjukhuset direkt eller vänta tills vi kom till Bangkok.
De valde att åka till Bangkok. Denise berättar att det var en pärs att resa de sex timmarna, varav en timma på vatten, som det tog.
– Det var fruktansvärt att röra på sig. När vi kom fram till hotellet i Bangkok var det första gången som jag ens vågade dricka lite vatten och ta en värktablett.
De ringde vårdguiden i Sverige på 1177 som trodde att Denise hade drabbats av saltbrist och rekommenderade henne att åka till sjukhuset.
– Jag måste säga att sjukvården i Bangkok var fruktansvärt bra. Det gick så otroligt snabbt från att jag kom in på akuten till att de tog hand om mig. De var väldigt snälla och omhändertagande.
Denise fick dropp och behandlades för saltbrist. Efter att illamåendet lugnat sig fick hon lämna sjukhuset efter ett dygn. Morgonen därpå åkte Denise hem till Sverige. Hon mådde fortfarande illa och fick gå före i alla köer på flygplatsen.
– Jag hade svårt att precisera vart jag satte fötterna i trappor och på trottoarkanter. Det var den äckligaste känslan jag någonsin varit med om.
När hon kom hem till Kalmar åkte hon till vårdcentralen i Berga eftersom hon hade problem med att styra sin högra sida. Läkaren som tog emot henne där märkte också att Denise hade problem med talet.
– Läkaren i Berga var jättebra. Han brydde sig om mig och tyckte att mitt fall var intressant. Jag fick göra massa neurologiska tester men läkaren kunde inte fastställa någon diagnos. Han misstänkte att det kunde vara nervsjukdomen MS. Då fick jag panik för det är en sjukdom jag känner igen väl, säger Denise.
Denise får åka till akuten på Kalmar länssjukhus. Där togs hon inte på allvar.
– Läkaren var otroligt oförskämd och trodde att jag hittade på mina symptom. Han frågade till och med om jag hade pluggat medicin. I ett av testen skulle jag föra fingret mot näsan när jag blundade och när jag träffade hakan istället frågade han om jag ens försökte. Jag blev hemskickad med orden att jag fortfarande hade saltbrist eftersom jag fortfarande kunde stå och gå.
Läkaren i Berga blev sur när han hörde vad som hade hänt. Han stod på sig och fixade så att Denise fick en tid till magnetröntgen. Två dagar efter magnetröntgen ringde de från sjukhuset och berättade att Denise hade fått en propp och en liten blödning i bakhuvudet, en stroke.
– Då gick det väldigt snabbt. Jag fick åka in till neurologiavdelningen direkt och låg inne i en vecka samtidigt som de gjorde tusen tester. Det är väldigt ovanligt att få en stroke när man är så ung som jag är.
Orsaken till att Denise drabbades av en stroke är att hon tidigare haft besvär med auramigrän, en sorts migrän som kan skapa domningar i armar och ben samt synbortfall. Migränen utmärker sig även extra då den stryper blodkärl. Den utlösande faktorn var att Denise ätit p-piller.
– Jag har fått veta nu att man aldrig ska skriva ut p-piller, eftersom de är proppbildande, till någon som har auramigrän just för att något sånt här inte ska hända, men det missade man i mitt fall.
Idag är Denise nästan helt återställd efter stroken. Efter ha varit sjukskriven i en och en halv månad har hon jobbat deltid som administratör på Kinnarps. Det är först nu till veckan som hon kommer börja jobba 100 procent igen. Hon har fortfarande lite problem med koordinationen och styrkan i armar och ben. Hon blir också lätt hjärntrött.
– Ibland har jag svårt att minnas saker och jag måste ta fler micropauser på jobbet för att hjärnan inte ska stänga ner helt. Jag har också svårt för att till exempel använda knivar när jag ska skära saker.
Den viktigaste delen i Denises återhämtning kommer från allt stöd hon har fått från människor i hennes närhet. Hennes sambo, familj och chef har låtit henne ta den tiden hon behöver. Denise vill även ge extra beröm till strokeavdelningen på sjukhuset i Kalmar.
– De har varit fantastiska, jag har fått jättemycket stöd av dem.
Till deras stora förtret har dock Denise börjat med en lite annorlunda hobby. Då hon inte längre klarar av att styrketräna på samma sätt som innan eftersom hon skakar för mycket i lyften så har hon istället hittat thaiboxning.
– Min läkare undrade om jag inte kunde börja simma istället men det är ju inte lika kul. Jag måste undvika sparkar mot huvudet men förutom det tycker jag att det är en perfekt sport för mig. Jag får använda min balans och träna på motorik och koordination. Jag älskar stämningen i gruppen och tycker verkligen att det är jättekul, säger Denise.
Denise försöker att se allt från den ljusa sidan när det kommer till sjukdomen. Hon har ändå haft otrolig tur och det nämner hon flera gånger.
– Det kunde ha varit så mycket värre. Jag gör så mycket idag av det jag aldrig trodde att jag skulle få tillbaka. Och på ett sätt har hjärnblödningen gjort mig till en lugnare person. Jag stressar inte lika mycket utan låter saker ta sin tid. Man måste acceptera läget och lyssna på sin kropp.
– Man blir inte bättre av att tänka negativt. Till en början kunde jag inte ens backa men sen klarade jag av att gå fem steg bakåt. Det gäller att sätta upp delmål och sedan kämpa mot dem.
Denise kommer alltid att behöva äta mediciner och gå på kontroller. När hon ser tillbaka på det senaste halvåret är det många olika känslor som kommer upp.
– Jag är tacksam för läkaren i Berga som stod på sig. Sedan är jag arg över att jag ens hamnade i denna situationen. Mödravården borde ha vetat att jag inte skulle ha fått p-piller och att bli förlöjligad av en läkare på akuten känns hemskt. Sedan är jag glad över alla människor som finns runtomkring mig som bryr sig. Utan dem hade de senaste 6 månaderna varit omöjliga att ta sig igenom.