Hon slog igenom med romanen Svinalängorna 2006. En bok som handlar om en finländsk invandrarfamilj och deras liv i Ystad på 1960- och 1970-talet.
Boken fick stort genomslag och författaren Susanna Alakoski vann bland annat Augustpriset för sitt verk. Sedan dess har Alakoski fortsatt att grotta ned sig i sociala frågor. Tidigare i år släppte hon boken April i anhörigsverige. Där tar hon bland annat upp egna erfarenheter som anhörig till en missbrukare.
– Jag skriver om oss som har växt upp eller har levt med någon som vi älskar, som är beroendesjuk på ett eller annat sätt, säger Susanna Alakoski, som under torsdagen besökte Kalmar och Soppscenen, där hon höll ett författarsamtal.
Boken innehåller inte bara upp Alakoskis egna erfarenheter.
– Min berättelse är invävd tillsammans med en körsång av röster. Jag har gjort intervjuer, återgett berättelser och har med ett antal så kallade sorgebrev i boken, med olika teman som ilska, kärlek, sorg och uppgörelser.
Eftersom hon skriver om sociala frågor möts hon ofta av sådana här typer av berättelser.
– Jag har skapat en berättelse utifrån det människor har skrivit till mig, det folk har sagt till mig, det jag har hört eller sett som barn, kompisar, grannar, dagisfröknar och arbetskamrater, säger Alakoski.
Har detta varit ett tabubelagt ämne tidigare?
– Ja, för de flesta känns den här situationen skamfylld, när man lever med någon i ett beroende. De flesta pratar inte om sin situation och det är något som tynger en inombords – man känner sig ensam och övergiven. För mig har det varit väldigt viktigt att bryta det här tabut, och det har blivit lättare att tala om det.
Hur har den här erfarenheten påverkat dig?
– Den har påverkat mig på många plan. Jag har levt i en ständig känsla av stumhet och jag har alltid varit reserverad. Jag har alltid varit inställd på att bli övergiven och det har påverkat andra relationer.
En gång lade Susanna Alakoski ut en statusuppdatering på Facebook, där hon skrev: “Att om man hade vuxit upp med en dysfunktionell familj så kan man ändå bli en väldigt bra person”.
– Det var väldigt provocerande och det var 179 kommentarer. De flesta pratade om att man var övergiven. Några blev sedda, några använde sig av ordet maskrosbarn med stolthet. Men kommentarerna gled snabbt över till det negativa, många kände bland annat skam. Men det kom även kloka tankar om råd.
Läkandets kraft är viktig för Sussana Alakoski. Med alla råd hon fick genom Facebook formulerade hon en lista.
– Utan att förringa de som har växt upp i dysfunktionella förhållanden, så kan det om man får möjligheten att läka, uppstå en ocean av kapacitet.
Hur långt har samhället kommit när det gäller att hjälpa dessa grupper?
– Det skulle finnas anhörig-grupper på varje sjukhus och på varje skola. Varje gång man diskuterar en drogrelaterad fråga ska man tilltala en anhörig. Jag har aldrig träffat en enda anhörig som vill ha narkotikan fri eller att den restriktiva alkoholpolitiken skulle upphöra. Jag tycker att det mest naturliga av allt är man frågar de anhöriga om deras synpunkter, säger Susanna Alakoski.